På café. Henke ser sig osäkert omkring. Vi är inte ensamma här och det stör honom. Det är svårt att hitta en plats och en roll bland okända människor. Och det är klart. Henkepojken är ju en känd människa.
En ung tysk kommer fram. Grabben skriver sin autograf på en vit pappersassiet med ketchupen någon lämnat kvar på bordet. Men tysken vill inte ha någon autograf. Han har redan tre. En med fingerfärg, en med klistrade stjärnor, och en i playdo-lera. Man riktigt ser Henkes besvikelse. Men tysken dröjer sig kvar, petar sig osäkert i näsan. "Was ist das?" frågar han och pekar på Henriks chokladboll. Henke ser frågande ut. Vet han inte vad en negerboll är? "It's a swedish thing called the black mans ball. It's kind of a tribute to the black american jazz musicians that came here to play in the 30s. I think it was Fredrik Virtanen at Aftonbladet that made the first one, and handed it over during a free jazz performance at Pet Sounds Bar, as an apologize for calling them apelike in the first place. You know, Aftonbladet really were on your side during the war."
Jag bara nickar, låter Henrik sköta det här, och glider sakta in på muggen innan tysken ställer till med något trubbel.
