Igår försvann Henrik. Vi hade varit ute i trädgården, jobbat, busat, fikat. Jag hade gått in efter en trasa. Men när jag kom ut såg jag inte till min lortiga lilla panda. Jag letade. Jag mindes att jag sagt att kajalen rann, men han verkade nöjd, såg glad ut, just då, så lycklig och vital med gröna handskar och sin lilla sekatör. Nu knöt det sig i magen. Jag sprang i blindo - lyfte på skottkärran, sökte i vattentunnan, letade under en gran, skrek hans namn. Till slut var jag tvungen, jag ropade på Limpan. Limpan kom ut, med en cigg i mungipan och gylfen nere. Jag suckade. Han fattade inte vinken. Jag suckade åter. Tittade menande. Limpan visslade nonchalant på en strof av Björn Rosenström. Sedan hörde jag ett litet fniss.
I lövhögen låg han, min son.
1 kommentar:
verkligen en berörande och sorlig blogg!
Det är inte alltid lätt att vara pappa...
Skicka en kommentar