Att inte se klart

Gyllene Tiders "Billy". Det blev för mycket. För många frågor till en pappa som vill förstå sitt barn. Henrik vred maniskt tillbaka gramofonennålen. Han fick göra det, o ja. Jag hade släppt mitt ansvar. Det var ju Nöjesmaskinen på teve. Det går några dar. Henrik håller sig alltmer isolerad på sitt rum. Jag ville inte störa. Ibland knackade jag försiktigt på hans dörr. "Henrik. Pappa lägger lite sega råttor och en burk Merry utanför dörren." Han svarade inte. Men från vardagsrummet hörde jag hur tonerna om Halmstad, knarket och tågresor steg för en stund.

En eftermiddag. Jag har sjukanmält mig från jobbet. Ägnar dan åt att sortera fotografier på Henriks mamma. Då kommer de indunsande. Henrik och Martin. Vilka killar. De springer upp på rummet. Jag kommer efter. Det ligger något i luften. På rummet sitter grabbarna. Dom märker inte att jag är i rummet. Bonniers världstlas ligger öppen. "Amsterdam. Där ska vi skiljas", säger Henkepojken och tittar på Martin som bara sitter där med öppen mun och ser sådär dum ut som bara Martin kan göra i Henriks sällskap. Jag fattar ingenting. Men de verkar entusiastiska, glada. Henrik berättar för Martin om Domus och fartyg. Om den böljande blå, Gasolin och Holländska fält.

Jag gick ner till vardagsrummet igen. Henke verkade glad och då ska jag inte störa. På kvällen framföm teven har jag somnat in. Jag vaknar upp i ett ryck. Svettig, mosig och med matrester över fotoalbummet från Rimmini -69. När jag tittar upp sitter han där och stirrar. Viker inte för en sekund med blicken. Han är inte arg. Snarare bestämd. "Pappa", säger han emfatiskt och gör en hastig inandning. "Imorgon måste du fixa jobb på Domus till Martin." jag blir helt stäld. Martin är ju förvisso enfaldig men att hoppa av skolan i mellanstadiet. Det är drastiskt. Vad ska hans föräldrar säga? De skiter väl kanske i honom. Stackars Martin. Helt förbrukad. Jävla Sverige! "Sen vill jag börja stämpla. Du får prata med Arbetsförmedlingen. Okej?" Jag minns inte om det var lathet, rädsla eller förvirring men jag svarar iallafall. "Självklart Henrik. Det här fixar pappa." Då ler han. "Bra pappa." Sen springer han upp på rummet igen. Jag börjar ta bort matresterna från fotografierna,