"Tönt", skriker någon från Chevroleten när vi går längs Vesterleden. Jag ser att han ska börja gråta. Men han märker att jag tittar på honom och samlar sig. Det var på den tiden jag fortfarande försökte. Försökte forma. Vi lyssnade på "Born in the USA". Jag köpte grabben en skinnpaj. Sen gav han den till Danne. Jag förstod någonstans varåt det barkade och kunde bara acceptera. Vi plockar svamp. Ser grabben stoppa in en trattkantarell i munnen. "Nej Henrik!" Han är busig. Inte sådär glatt busigt som när han fyllde pappas snusdosa med pins. Det här är något annat. "Jag orkar inte gå längre pappa!", skriker han när jag kissar på motorvägen. Henkepojken testar mig. Provocerar. Börjar bli jobbig. Så lägger han sig raklång på vägen. I protest. Jag stänger av. Växlar tempo och går vidare. Grabben måste lära sig. Hemma känner jag mig liten. Klipper gräsmattan i timtal och säger till gumman: "Henrik e hos Danne. Inga konstigheter." Vid tio klampar han in. Utan ett ord. På natten när jag torkar disk kommer han ner. När han tittar på mig sådär en fem sekunder. Med blicken fäst. Då känner jag. Grabben går sin väg, jag går min. Det var sommaren 1985. Snart är det sommar med Henke och Singoalla på köksverandan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar