Att kallas hästen

Martin E kom tidigt. Han har aldrig varit mycket för tider den där. Nu vrålar han Nirvanalåtar i Singstarmikrofonen och vill aldrig släppa taget. Hans ljusa toner är som en vinkelkap, och rörelserna på "scenen" oerhört feminina. Henrik ser besviket på men jag låter honom hållas. Lever man i ständig misär måste man få leva upp ibland. Att komma hit är som en frizon för honom. Ingen retas för att han blivit lite rund i ansiktet, ingen nämner att tunnhårigheten börjar bli lite oklädsam. Henrik kan dessutom fascineras av den gröna ögonskuggan Martin låtit honom prova.

Det kan bli en fin kväll det här. Bara dom inte väsnas så mycket vid matbordet. För det vankas pizza minsann. Popmat, som lille Henke säger.

/en förstående far